Kyckling Tikka

Ett par saker ledde fram till att jag bestämde mig för att laga indiskt. Först och främst saknar vi en bra indisk restaurang i närområdet. De som vi hittills har testat har varit knappt godkända, om ens det. När vi sedan såg ett avsnitt av engelska Kitchen Nightmares där Gordon Ramsay tar sig an ett “curry house” i Nottingham var saken klar; inspirationen kom flödande och det var dags att leta recept.

Jag har nyligen kommit fram till att vi har en riktigt bra samling kokböcker här hemma. Det lilla biblioteket är inrymt i ett hörn i köket och består, enligt mitt ögonmått, av cirka 15 böcker. Lyckligtvis finns där också en indisk kokbok: “The World’s Greatest Ever Curries” (en titel som förpliktigar om något) av Mridula Baljekar och ur den väljer jag ett recept på kyckling tikka.

Receptet förslår att man använder ett knappt halvkilo kycklingfiléer men jag bestämmer mig för att göra en dubbel sats. För min del brukar den metoden vara något av ett vågspel eftersom jag allt som oftast glömmer att dubbla någon eller några av de ingående ingredienserna. Ibland gör det ingen större skillnad medan det andra gånger kan ha en påtaglig effekt på det slutliga resultatet.

Först skär jag kycklingfiléerna i mindre och någorlunda fyrkantiga bitar. Därefter blir det till att blanda såsen som filéerna ska marineras i. Även detta (i likhet med egengjord ärtsoppa) är ett recept som kräver framförhållning och planering med anledning av att kycklingen, helst, ska få ligga till sig över natten i kylskåpet. Såsens bas består av icke smaksatt yoghurt och jag använder en ekologisk variant som påpassligt nog har stått bortglömd i kylen ett tag. Tre deciliter yoghurt blandas med två teskedar av riven ingefärsrot, krossad vitlök, chilipulver och salt samt en fjärdedels tesked gurkmeja, fyra matskedar citronsaft och en matsked hackad färsk koriander. Det behövs även en matsked vegetabilisk olja för att pensla kycklingfiléerna med innan de ska in i ugnen.

Tolv timmar senare har kycklingen marinerat klart. Boken föreslår två olika tillredningsmetoder: filéerna kan placeras i en ugnssäker form alternativt träs på, i förväg blötlagda, grillspett. I boken har de en bild på det tidigare nämnda tillvägagångssättet varför jag också väljer det. Enligt receptet ska kycklingen köras på grilläget på medelhög värme i 15 till 20 minuter. Med vår ugn är det dock inte riktigt fallet, den kräver som alltid en bra bit längre tid än så. Någonstans mitt i grillningsprocessen blir jag osäker på om jag har gjort rätt. Mina kycklingfiléer ser ut att bada i betydligt mer sås än vad de som är på bild i boken gör. Jag bestämmer mig därför för att fiska upp kycklingen ur såsen och flytta över den till en ny ugnsform. Därutöver alternerar jag mellan grilläge och vanligt varmluftsläge för att vara säker på att filéerna blir ordentligt genomstekta. När jag väl bedömer att de är klara har de tyvärr inte fått den där härligt glacerade grillytan som boken hade utlovat. Det är dock svårt att avgöra om det beror på något fel i själva tillagningsprocessen eller om det är vår dåligt fungerande ugn som ska ställas till svars.

Jag väljer att servera ris till kycklingen. Riset är av Basmatityp och jag smaksätter det med saffran och blandar i rikligt med smör.

Boken föreslår att man ska servera kycklingen upplagd på ett fat med en bädd av salladsblad, färsk koriander, gul lök skuren i ringar och limeklyftor. Det blir snyggt och dessutom gifter sig garneringens smaker väldigt väl med den ugnsgrillade kycklingen.

Att tänka på tills nästa gång:

• Prova att trä kycklingfiléerna på grillspett
• Låt kycklingen vara täckt av sås under hela tiden då den är i ugnen
• Hacka några bitar chili och lägg dem i såsen för att bättra på hettan i smaken

Ärtsoppa med fläsk och pannkakor

Idag är det torsdag. Och på torsdagar är det ärtsoppa och pannkakor som gäller. För första gången någonsin ger jag mig på att göra soppan i egen regi. Jag följer receptet (så gott det går) ur Christer Lingströms och Ingemar Unges “Svenska Smaker - från Edsbacka krog till resten av världen”.

Att göra egen ärtsoppa kräver framförhållning eftersom ärtorna ska blötläggas i tolv timmar innan de tillagas. Igår, vid niotden, häller jag ett kilo ärtor i en kastrull, slår på tre och en halv liter kallt vatten och avslutar med ett motsvarande antal matskedar flingsalt. Men redan här uppstår det första frågetecknet: hur ska jag nattförvara kastrullen med ärtor? Kan den stå framme i rumstemperatur på den kalla spisen eller bör jag ställa in den i kylskåpet. Efter en tids Googlande hittar jag slutligen någon som verkar ha en bestämd åsikt i ämnet: skribenten hävdar att blötlagda ärtor ska stå svalt men absolut inte kallt. Därmed går både kylen och balkongen bort som möjliga lösningar. Det blir till att ställa kastrullen vid balkongdörrarna med en av dörrarna på glänt med förhoppningen om att den kalla kvällsluft som sipprar in ska erbjuda tillräcklig kylning.

På morgonen visar det sig att ärtorna har sörplat i sig åtminstone hälften av vattnet och med det blivit ungefär dubbelt så stora. Med blötläggningen avklarad kan man ge sig på den egentliga matlagningen. Vad gäller fläsk, vilket är det givna köttinslaget i en ärtsoppa, så säger receptet att man kan använda endera två kilo rimmad fläsklägg eller 800 gram rimmad grisbog. Affären hade inte grisbog men väl fläsklägg utan ben. Två kilo av den senare sorten verkar dock vara på tok för mycket kött varför jag (på Marianas kloka inrådan) nöjer mig med ett kilo. Jag antar att benet hade stått för en del av vikten som man i det här fallet kan bortse ifrån.

Fläskläggen placeras i en gryta och täcks med kallt vatten. Vattnet får koka upp och sedan ska man lägga i två morötter och tre gula lökar. Jag skalar morötterna och lökarna, delar de förra i halvor och de senare i fjärdedelar. Alltihopa får sedan stå och puttra i en timme. Därefter flyttar jag över fläsk, grönsaker och spad till en större kastrull i vilken jag också häller ärtorna. Receptet föreslår att kryddorna, två teskedar av vardera mejram och timjan, ska vara inbundna i en gasbinda men eftersom jag inte har någon sådan hemma, häller jag kryddorna rätt ner i spadet. Nu ska soppan stå och sjuda i cirka en och en halv timme. Det ger mig tillfälle att ta hand om disken samt förbereda pannkakssmeten.

Smeten gör jag genom att blanda tre deciliter mjöl med närmare en tesked flingsalt. I receptet står det att man ska nöja sig med en halv tesked salt, men jag tar lite extra eftersom jag ibland får höra att jag är lite snål med just salt i min mat. Jag häller i tre deciliter mjölk i bunken med mjöl och salt, vispar i tre ägg och tar sedan de kvarvarande tre decilitrarna mjölk. Närmare 50 g smält smör blir smetens sista ingrediens.

Soppan fortsätter att koka och jag adderar lite vatten vartefter för att den inte ska bli för krämig eller ännu värre - grötig. När det har gått lite drygt en och en halv timme fiskar jag upp fläskläggen och skär den i mindre bitar. Jag rör runt i soppan och kan konstatera att ärtorna är färdigkokta samt att konsistensen börjar närma sig den rätta. Köttet har blivit föredömligt mört och faller sönder utefter fibrerna. De färdigskurna bitarna åker tillbaka i soppan under omrörning. Efter lite avslutande uppsaltning är det dags för servering. Pannkakorna passade jag på att steka upp parallellt med att jag lade sista handen vid soppan och de ligger och håller värmen i en försiktigt uppvärmd ugn.

Sopptallrikarna garneras med timjankvistar och bärs ut till bordet. Pannkakorna serveras med blåbärs-, hallon-, jordgubbssylt och grädde. Allt som saknas är en varsin mässingskopp med välkyld punsch.

Mina föräldrar, Mariana och jag är mycket nöjda med slutresultatet. Soppan är mustig med mycket smak utan att bli stabbig eller överlastad. Allt som allt var det ett mycket väl godkänt första försök.

P.S. Pannkakorna blev också bra. D.S.

Att tänka på inför nästa gång:

• Skaffa en större gryta/kastrull tlll soppan. Den här gången blev det väl trångt mot slutet. 
• Prova med färsk timjan istället för torkad dito. 
• Testa att ha i lite socker i pannkakssmeten. 
• Skaffa vettig senap till soppan.